Jag gillar inte ensamma lördagskvällar. Satt precis och tittade tillbaka på vad jag skrivit i mina blogginlägg, då kom det tillbax igen. Förvirringen, det oförstående. ... jag vet att jag inte ska tänka, bara släppa det! Men det är fan inte lätt.

Såhär är det.... Jag blev kär, har svårt för att bli det men när jag väl blir det så kommer det hastigt, lustigt och intensivt. Det bara slog mig en kväll efter att vi umgåtts att jag tyckte mycket om denna kille så mycket att jag skulle kunna tillbringa hur mycket tid som helst med honom. Och jag min dumma nöt trodde att det var ömsesidigt. I samma veva kommer killen ifråga på att han inte vill binda sig. Precis när jag kommit fram till vad jag känner för honom.... det slår aldrig fel. Det är inte meningen att jag ska träffa någon tydligen. För varje gång jag släpper garden och blir kär så händer något sånt här. Hatar att bli kär, hatar känslor, hatar att det alltid blir så här. Nu sitter jag här med ett brustet hjärta och önskar att någon kommer på en bra metod att läka det snabbt som attans. Oftast går det bra, oftast tänker jag inte ens på det... men såna här kvällar där jag sitter här ensam kommer det tillbax. 

Tycker inte om att det blivit så här. Saknar honom. Att hålla kontakten funkade inte det heller tydligen. Men det är bara att inse att det inte va meningen! Bara att försöka gå vidare! Det har väl han gjort, jag vet inte!! Jag har inte gjort det iaf, men jag måste göra det!!

Läk dumma hjärta, läk!!